Mellan tio och sjuttio

Det råder inga tvivel om att västtrafik måste vara Sveriges mest hatade företag. Jag finner inte längre några ord för min ursinnighet över företaget som sköter kollektivtrafiken i den här staden.
Varför?
Jo, jag ska berätta en historia.

Det var en gång en student som bestämde sig för att det inte funkade att tjuvåka på spårvagnen till universitetet (tyvärr inte av moraliska skäl utan mer ekonomiska, det är för dyrt att bli haffad) så hon bestämmde sig för att köpa ett månadskort. Damen på pressbyrån ville ha 100 kronor i pant för "det blåa plastkortet", jag vet inte om det är extra dyrbara kort eller om dom helt enkelt anser att folk överlag är jävligt slarviga (antagligen den kombinationen) men; då jag redan insett att jag inte kommer undan att betala hutlösa hundra kronor för den där lilla blåa plastbiten (i Stockholm får man välja färg på kortet!) så gjorde jag snällt som hon sa.
Igår skulle jag ladda på mitt kort med kontanter för att kunna åka som en duktig betalande resenär när jag åker utanför kommungränen också, så jag travar in glad i hågen och tror att kalaset ska gå på en hundralapp jämt.
Mannen i oklädsam Pressbyrån skjorta förklarar att jag msåte btala hundra kronor i pant.
Jag försöker irriterad hävda att jag faktiskt redan betalat pant för kortet men han fortsätter säga att det blir två hundra kronor. Jaha, säger jag ilsket, då får jag väll helt enkelt punga ut och så sliter jag upp plånboken.
Medans jag slår min kod börjar det dåliga samvetet komma som en illasmakande bieffekt och jag känner mig tvungen att be som ursäkt. Jag vet själv hur jävligt det är att stå i kassan och få skit för saker man faktiskt inte har något att göra med.
Trots att jag vill säga till mannen i skjortan att jag är hemskt ledsen för mitt utbrott är det end ajag får ur mig ett suckande "Jag är bara jävligt skeptiskt till hela det här nya systemet" och så försöker jag le.
Han ler inte tillbaka. Varför blir jag förvånad?

Jag har så otroligt svårt att förstå vad det är jag betalar för?
Mitt månadskort kostar 230 spänn, billigt. Men då måste jag ju betala för plast kortet. Alltså 330 spänn.
Sedan vill jag fylla på med kontoladdning för att kunna åka dit mitt kort inte gäller.
440 spänn och sist men inte minst utan snarare störst måste jag lägga en hundring till på ingenting. 550 spänn.
Dvs att jag just betalat en månadskollektivtrafik och inte fått ett skit för det.
Jo, förresten, ett dyrbart plastkort.
Så jag vill avsluta med två tankar

1) Tänk om man var tvungen att betala 100 spänn för varje nytt bankomatkort. Då hade jag ensam betalat årslönen för Nordeas högsta chef efter alla kort jag slarvat bort och glömt.

2) Grattis Vässtrafik, ni har just kommit på det bästa sättet att tjäna pengar på. Ta betalt för påhittade saker som man aldrig får Ungefär som dom där som ringen till pensionärer och säger att dom vunnit pengar och sedan lurar av dom kontonumret och koden. Sedan ska ni kasta skit på gratisåkare... jo man tackar!

Även idag vaknade jag i en svettpöl. Fanastiskt.
Tur att jag inte har någon man för då skulle han nog lämnat mig eller varit otrogen.
Iallfall om man får tro Anna Anka eller Maria Montezamy.
Nu vill jag bli frisk.

                                          

Jag har just varit på Vårdcentralen för min influensa.
Det var verkligen en upplevelse för sig.

Man får gå in bakvägen, akutingången och inte ens in direkt utan man måste ringa på en klocka och invänta personal om man som anslaget på glasdörren informerar "Har influensasympton med över 38 graders feber och tror att man kan ha smittats av 'Den nya influensan'".
När man blir insläppt får man sitta i en liten tabur full med munskydd och handsprit och lappar med strikta restriktioner att man inte får gå in genom nästa dörr som leder in till den normala delen av vårdcentralen.
Den enda som fanns att läsa var passande nog en barnbok om en bondgård där djuren får förkylningar av varandra och förutom nyser och hostar så låter dom som djuret som smittade dom. Ankan låter "Host, Atjo och Nöfff". Svineflu at large.

Sedan kom det en mycket konstig läkare som var säker 50 med metalt verkade vara 15 och skulle undersöka mig. Han kom fram till att det nog var influensa. Det behövdes ju verklgien ett proffs till detta, verkligen.
Sedan föreslog han ett "Svintest" som han kallade det och fortsatte "Det kan ju vara kul att veta om man har haft det".
Innan han lämnade mig sa han att han kunde slå vad om en piggelin att det vara influensa. Do we have a date then?

Provet för svininfluensan görs på följande vis: en lång pinne med något liknande en mascaraborste fast mindre förs upp i näsan och hålls där i ca 15 sekunder. Helt fruktansvärt.
Detta utförs av en sjuksköterska med handskar och munskydd.
Vid vägen trycker två läkarstudenter.
Varför lyckas jag alltid?
Hej jag har legat i sängen i en vecka och jag ser ut som fan hej kom och hjälp mig men visst, stå gärna där fräscha pigga och stiliga och glo på mig när jag får en mascara uppkörd i trynet!
Hur som helst så fick jag gå hem sen.
                                                                     

Dagens outfit:
En grå långärmas t-shirt sweatshirt material med en bröstficka täckt av ett märke med Musse Pig och med texten: "Rocky mouse beat that house" anno 1988 ich (Hur kan man designa något så guds förgätet?)
Till detta matchar jag med ett par rosa, skotskrutiga flanellbyxor i mycket uttvättad stil och en stor reva på benet.
Håret är stylat i en sängläge dread i nacken.
Det hela matchas med ett ständigt medföljande blått duntäcke och en termometer som jag har hört är höstens senaste IT-pryl.

Jag hoppas verkligen jag tillfrisknar till sittningen på Fredag, om inte annat så för att få klä upp mig ordentligt så jag kompenserar för ovannämnda fashioncrime och faktumet att jag dragit upp det i offentlighetens ljus.

                                            

Som om handsprit och apelsiner skulle hjälpa mot influensan. Jag är sjukare än vad jag varit på flera år. Jag kan inte ens dra mig till minnes när jag hade 40 graders feber senast.
Naturligtvis har jag släpat mig hem till mamma & pappa för att någon ska kunna ge mig värktabletter, vända på kudden och serva mig med läsk och sugrör.
Dock måste jag poängtera att hur rarr min pappa än är som trycker i mig febernedsättande 04:30 på morgonen då jag ligger och skakar i blöta lakan så är det verkligen inte lugnande att säga "Det är svininfluensan".
Jag ska inte påstå att jag direkt varit rädd för svininfluensan men när man har väldigt hög feber så tenderar man att överdramatisera.
Slutligen så undrar jag när man blir tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv när man är sjuk?

 

Vad ska man säga? Det är ett hårt liv att vara student. Kylskåpet är tomt, jag är konstant full eller bakfull och föreläsningarna slås sönder av folk aldrig sinande behov av att hävda sig själva genom att ställa fråga efter fråga efter fråga.
Fast jag är ändå lycklig.
Trots att jag städat hela eftermiddagen!
Då är livet verkligen på rätt sida.

Idag har varit en såndär underbar dag när man måste gå upp men egentligen skulle vilja sova minst åtta timmar till, och när man ser sig i spegeln börjar gårdagen komma tillbaka till en. Mitt ansikte såg ut som en mosad potatis imorse, trots det på med lite smink, lite kläder, en cocacola light till frukost and off me go.
Två timmars föresläning om systemteori och saker som i vanliga fall bara skulle irriterat mig smått fick mig nästan att lämna salen.
Tro inte att jag fick komma hem och vila, naj eftersom jag ska ha besök i helgen har jag städat och städat och städat.
Och diskat.
Nu har jag fått i mig en kaffe, gjort en sådan där fantastisk sminka på sminket makeup inför kvällen och druckit ännu mer cola och kanske tar det sig?
Vem vet.

Vad svårt det är att börja skriva för skolan igen! Man måste helt koppla om och börja skriva med svåra ord och jaga särskrivningar (vilket jag är bäst på att lyckas med) och se till att man inte får med syftningsfel och liknande.
Nu har jag iallafall klämt ut en halv A4 och känner mig väldigt nöjd. I still got it!
Det dummaste var att jag förberett mig på uppgiften tidigare i veckan, tänkt ut vad jag ska skriva och skulle bara få ser det på papper men när jag sätter mig och kollar över litteraturen som står på schemat inser jag att jag läst i fel bok. Ibland börjar jag överväga om jag verkligen är rätt person på rätt plats?
Jag brukar också unrdra över att om jag är såhär snurrig nu, strax över tjugo hur sjutton kommer det bli när jag fyllt 75? Garanterat lär jag ju ha glömt mina barns namn innan jag lämnat bb och makens namn innan vi lämnat kyrkan.
Det jobbigaste skulle ju vara att inte minns ungens namn när prellen frågar en på dopet.
Ehh...fusklapp...någon? Eller klassiska bläcker i handflatan. "Jula....nej förlåt, Julia skulle det ju vara."

Idag tänkte jag även delge er mitt diskberg och min tränignsvärk.
Disken har en intressant förmga att växa i storkel utan att jag egentlgien gör någonting...eller det kanske är det som är problemet. När jag jublar över att jag hittade sista kniv och gaffel paret i diskstället när kökslådorna är tomma för att allt balanserar som ett jävla plockepinn i diskhon slår det mig att det här kan itne vara normalt.
Varför diskar man bara inte?
Träningsvärken däremot kommer av insparkningslekar i slottkskogen. Säckhoppning alltså. Min mage!
Jag ska fan köpa en säck och gå ut och hoppa. Om folk kan springa i springbyxor som smiter åt överallt och ingenstans eller helt seriöst ha på sig cykelbyxor kan jag väll hoppa lite säck på elljusspårek runt Ruddalen?
Så, om ni ser någon med en blondtofs på huvudet skutta förbi i en säck så hälsa gärna.

Idag var min plan att sitta och läsa kurslitteratur hela dagen. Plan failed.
Jag vaknade för sent och insåg att ögoninflammationen fortfarande inte avtagit i styrka (lär ju ha fått svineflu i ögat) varpå jag drog slutsatsen att det äör lika bra att skjuta upp läsandet om Äldrevårdens utveckling under 1990-talet till imorgon. Jag kan ju bärja mig, helt klart.
Igår på teatern började vi repa på vår varité. Hitills ska jag spela djävulens sexiga fru, varför? Varför hamnar jag alltid i sexuelltmissanpassade roller?
Men å andra sidan står man och propsar på att få dansa magdans i föreställningen så blir det väl som det bli.
Dags att packa ihop och glida iväg till Slottis för lite lekar med skolan.

Idag i skolan hade vi besök av yrkesföreträdare från brukarvården som det så int heter.
En socialarbetare som jobbade med graffitiförebyggande projekt var först ut. Jätte bra. Dock var det inget nytt förutom att jag, över min första kaffe, insåg att jag gjort mig skyldig till grovskadegörelse när jag var tretton och sjutton.
Sedan kom det en enhetschef från äldrevården och försökte locka oss att välja det spåret, dock avskräckte hon mig rejält med "Man måste gilla siffror.
En stackare från Socialtjänsten var näst på tur och fick stå till svars för all skepsis mot soc som kan tänkas finnas.
Inte ens när han försvarade sig med att det är en egen enhet som godkänner familjehem och jourhem och inte han som socialsekreterare fick han fortsätta berätta om sitt jobb.
När han var färdig kritiserad kom en snubbe från Kriminalvården och var sådär underbar som bara en sådan kan vara.
Han tipsade oss om att bli övervakare/kontaktpersoner inom frivården.
Man får typ 400 spänn i veckan för att göra aktiviteter med någon som tvingas träffa en och jag kom på att varför inte se det som ett utmärkt tillfälle att dejta?
"Jag skulle gärna vilja vara kontakt åt en lång, mörkögd, singel kille i 25 års åldern, har ni någon sådan?"
Missförstå mig rätt.
På lunchen köpte vi kantareller och lurade alla att vi plockat dom i en park.
Sedan kom det en kurator som iallaall fick mig att aldrig vilja bli kurator och dessutom påstod hon att det inte är någon större skillnad melan socionomer som är kuratorer och psykologer. Man kan ju bara undra vad psykologerna gör sina extra tre år på högskolan. Fikar? Plockar kantareller? Dejtar?