Mellan tio och sjuttio

'Även karatekungar kan få knivar i magen' säger GW varpå han kallar sig 'i avseendet ambivalent', jag inser samtidigt att jag verkligen måste klippa mig.
Varför har jag inga kompisar som är frisörer som kan snygga till mitt jävla hår för jag är för fattig för att klippa mig och nej, jag tänker inte gå in på ett ställe där det står "Klipning fenti kråner" och dom sätter en potta på huvudet och klipper med papperssax runt kanten.
Men vem vet, snart kanske jag sitter där med en svart sopsäck som frisörskynke och en kruka på skallen.

Idag har jag även kommit på att jag tror att Paradise Hotel kommer att floppa, det är ju så jävla tråkigt. Det började bra och sedan var det bara rakt utför. Ungefär som Urbans tillväxt kurvor. Ungefär.
Det händer verkligen ingenting. Dom dricker lite drinkar, swnackar lite skit och visar sig vara dummare än vad jag först trodde. Fast vad förväntade jag mig egentligen?
Lite spänning i vardagen kanske?
För jag kan inte påstå att det är spänning jag upplever mest för tillfället. Man vet liksom hur dagarna kommer att se ut. Jag, ett kollegiblock med kaffe fläckar och en miljon färgglada överstrykningspennor som på rutin skaq tappas i golvet och rulla in under stolarna på bänkraden framför. Föreläsning is the shit. "Det demokratiska ramverket" imorgon. Jag borde längta men jag gör inte det konstigt nog.

Vilken dag. Jag gick upp klockan nio och tog tag i städningen direkt. Halv elva var jag klar och kunde avnjuta min frukost i en näst intill klinisk lägenhet. Bara three little birds on my door step och ett bländande solsken som saknades. Eventuell skulle jag kunna tänka mig Martin Emtenäs från Mitt i naturen också.
Men nej, utgången fil och kaffe blev det för denna fattigastudent en vecka innan CSN utbetalning.
Eftersom jag är ledig idag tänkte jag passa på att plugga eftersom jag undvikit detta dom senaste två veckorna. Så nu sitter jag här och försöker ta mig igenom en bok om kvinnornas dilemma under 1900-talen och den handlar ungefär bara om lönepolitik och lönskillnaden mellan män och kvinnor.
Det enda som jag tänker när jag läser boken är att man kanske skulle hoppa av skolan och gifta sig rikt med en gång? Zlatan, vad gör du med Helena? Jag finns ju här, ung och fräsch.... ung iallfall. Och blond. Just how you like it?
För oavsett hur mycket jag kämpar kommer mina manliga kolleger få mer cash på kontot den 25e iallfall.

Om ni inte märkt det så regnar det ute (det är dock inget jämfört med mars i Göteborg, då vill man dö på riktigt).
Men det gör inget för snart ska jag gå hem till Wacko och äta bullar!
Jag gör fan inget annat än fikar längre, sedan jag började skolan vet jag inte hur många kilon jag lagt på mig.
Men vag fan gör det? Egentligen?
Det är ingen som tycker jag är speciellt sexig oavsett hur tjock eller smal jag är så jag kan lika gärna fika vidare.
För jag bryr mig inte.

Jag vill varna känsliga läsare och sånna som lätt tar illa upp, speciellt alla som är i stadiga förhållanden eller någon gång sagt till mig att jag ska upskatta att vara singel/ensamstående.
Läs inte.

Efter att jag var tvungen att "trycka i" ruta för ensamstående på undersökningen från universitet så har jag funderat lite på vad det egentligen är som är så jobbigt med ordet "ensamstående".
Det är något med ordet som klingar så illa i mina öron.
Kanske för att jag har svårt att definiera mig själv som "ensamstående", för nog är jag singel och visst bor jag alena men jag står faktiskt inte ensam. Det skulle jag inte påstå.
Trots att jag vet med mig att jag inte står ensam är det ändå något som gör mig aningens melankolisk när jag ska beskriva mig själv som ensamstående.
Jag har börjat fundera i banor som att jag faktiskt måste börja acceptera etiketten eftersom jag har på känn att jag kommer att förbli just "ensamstående" i en ganska lång tid framöver. Kanske föralltid, vem vet?
Det är konstigt men när jag är i ett förhållande kan jag inte se mig själv som singel och när jag är singel har jag svårt att se mig själv i ett förhållande.
Kanske beror det på att jag aldrig har varit helt och gull en inbiten singel eller en stadgad partner utan alltid slungats mellan lägren med jämna mellanrum.
Just nu är jag så trött på hela grejen att jag automatiskt definierar alla par som tråkiga och jag vill kräkas på deras sammanflätade händer på spårvagnen.
Jag vet inte om det är så mycket att jag är avundsjuk på just ett förhållande som att jag hatar att vara på andra sidan planket.
Det värsta med att vara singel är trots allt inte att ha filmkväll med sig själv, ligga och trycka sig mot väggen för att få lite värme på natten eller laga söndagsmiddagar som man lika gärna skulle kunna ta intervenöst som framför teven utan det värsta är att man ALLTID måste vara så jävla glad.
Så fort man gnäller över att man är singel så ska folk komma med den där jävla "det kommer när man minst anar det" och den ska folk dra sin lyckliga historia.
Jag skiter i det!
Jag är ändå bitter.
Jag har också varit som ni, kärleken har knockat mig när jag minst anat det och sedan lämnat tillbaka mig.
Öppet köp?
Jag vill inte ha någon pojkvän i största allmänhet, jag gillar att kolla på teve själv hur tragiskt det än må låta men jag hatar att man inte får klaga och jag hatar att vara på andra sidan.
Better used.
Ja, jag är bitter. Acceptera det! Jag är bitter i många andra avseenden och det får man vara men när det gäller att vara singel ska man ut och knulla fittan av sig och vara så jävla glad över att man kan göra det.
Vem fan vill det? Inte jag iaf. Jag vill bara bli accepterad som en bitterfitta i största allmänhet.
Tack för mig.

Och där satt jag bänkad, eller rättare sagt låg, med en hög pappersnösdukar brevid mig och en smärta i lungorna som jag sällan upplevt och väntade.
Den mycket distinkta slitenheten efter Lördagen hade sakterliga övergått i Svininfluensa symptom i fullblom och det var svårt att hålla sig vaken ända till klockan 22.
Jag väntade på säsongsstarten av Paradise Hotel.

Det kanske inte är PK, det är skräpkultur när den är som värst, det är tv när den är som sämst och billigast med eftersom jag, av någon outgrundlig anledning, varit en trogen tittare på både den amerikanska versionen av programmet och de senaste svenska säsongerna där Leah-Brit, Olinda och Gregory tramsade runt i paradiset varje vardagskväll så var det klart att jag måste titta.
Njutningen uteblev. Äcklet tog överhanden och jag kände mig nästan kräksjuk när eftertexterna rullade.
En av årets nyuppkomna skandalbruttor som kvällstidningarna antagligen kommer att ägna spaltmetrar åt under vintern, Jackie, dotter till Svartenbrant, passade på att knulla i teve redan första kvällen.
Killen hon var med oroade sig för att på hennes inrådan "köra doggy style" för att alla skulle se vad som gjorde, nu kunde man bara ana menade han varpå han basunerar ut ett par minuter senare att "nu kommer jag" följt av det osexigaste stönet jag hört i hela mitt liv. Som om man inte fattar då?
Vad är det för fel på människor? När blev det okej med strippaerobic och sexakter i teve?

Ja, jag är nog en kärring som upprörs. Antagligen. Framförallt upprörs jag över dom här personernas låga ålder. Endel deltagare är inte mer än 19 år gamla.
19 år gamla, screaming for attention.
För att återigen ta upp den här Jackie så säger hon gång på gång att hon viker ut sig och sexar loss i rutan bara för att hämnas på sin pappa som suttit inne större delen av hennes barndom, en barndom hon spenderade på olika familjehem och ungdomsinstutioner.
Hur tragiskt är inte detta?
Jag skulle önska att den här tjejen ordninerade psykolog hjälp istället för en plats i Paradise Hotel. Har inte media något ansvar alls för människor? Är det så viktigt att göra "bra" teve som generarar löpsedel på löpsedel att man inte kan se att vissa människor inte borde utsättas för denna exponering även om dom faktiskt tror att dom mår bra av det?
Jag tycker det är äckligt och jag tycker det är hemskt.
Men dom har ändå lyckats, Tv6, för jag kommer antagligen sitta där ikväll igen.