Mellan tio och sjuttio

Det puttrar villt och jag ligger i startgroparna för att sätta igång det som kommer att vara första steget mot min riktiga framtid.
På Måndag börjar skolan och trots att det varit en rätt turbulent vecka med både förkylning och känslobryt så känner jag min uppriktigt lycklig.
Hur uttar sigg detta då hos min person?
Jag har städat, skurat golvet, diskat, satt nya värmeljus i värmeljushållarna, möblerat om (om man kan kalla att byta plats på en byrå och ett skrivbord möblera om så) och tagit tag i mitt sociala liv. Sagt upp medlemskapet i två bokklubbar jag av misstag gått med i och äntligen efter tre-fyra år av ofrivliggt stödande av Green Peace tagit bort mitt autogiro.
Det är så man kan bli poetisk för mindre.
Men, allt är ju trots allt inte frid och fröjd, inte om man kollar på mitt kontoutdrag.
Jag tenderar att börja shoppa hejdlöst när jag får sådana där "oj, vad livet är underbart"-ryck och det har jag gjort även denna gång.
Nu med ursäkten att "Jag börjar ju skolan nu och om jag inte köper nya kläder komme rjag komma försent till varenda föreläsning för att jag in te vet vad jag ska ha på mig"
Den berömda klädkrisen. Lika mycket en orsak till otaliga missade spårvagnar, bussar, tåg och säkert flyg som en anledning att okynnesa shoppa.
Kurslitteratur? Äh, vem behöver det? Mat? Äh.

                                       

"På bilder som sprids över nätet kan vi nu se hur Bar Rafaelis kropp ser ut innan retuscheringen har skett på tidningsredaktionen. " källa msn.se

Jag vet inte vad den här journalisten syftar på? Är det meningen att jag ska förfäras över en kropp som oretuscherad skulle få vem som helst, framför allt jag själv, att i jämförelse framstå som ett sumo.
Det går över mitt förstånd vad man möjligen skulle behöva retuschera?
Men framför allt! , brukar inte denna typ av artiklar ackompanjeras med foton av misslyckade fettsugningar och tre små celluiter på en övrigt perfekt rumpa?
Eller har plötsligt den här typen av kropp blivit en tjockkropp? I så fall kan vi lika gärna släppa det där salladsbladet som vi lycligt knaprar i oss till lunch utan dåligt samvete och kasta oss över kokainet direkt.
Jag är konfunderad. Sannerligen.

Jag är sjuk och har tvingat mig på mamma och pappa för lite medömkan och ligger sedemera och hostar i mitt gamla rum. När jag kom hit blev mitt första projekt att hitta ett par mysbrallor att glida ner i.
Bingo! Ett par grå plysch-byxor som jag brukade använda på gymnasiet (!).
Dom är både fula och för stora, OCH det konstigaste är att jag aktiskt brukade ha på mig dom i skolan och ute bland folk.
Jag vet inte vad som är värst, att jag hade på mig förstora mjukisbyxor in public (fjortisvarning, fjortisvarning) eller att jag brukade matcha dom med en lika grå plyschjacka och bling-bling i öronen.

Kanske är ett minne från detta år då plyschdräkter var något av the shit i förorten (vilket dock inte ursäktar min oförlåtliga version av bling-bling-walla modet)  aningen värre.
Här kommen en tillbaka blivk från 2002-2003 någon gång:
På spårvagnen såg jag en kille som var klädd i baggy plyschdress i babyblått och vitt, pärlorna längst ner i hans 'cornrows' färgmatchade i precis samma ljusblåa och vita, i örnonen hade han stora glitterstenar och på fötterna kritvita nikes. Jag minns än idag i vilken ascination jag berättade om honom för mina tjejkompisar. 
Den här killen var en cool kille. Han var hiphop.  Då.
Men på den tiden var nog plysch lite som grillz var för nåt år sedan.
Det påstås vara coolt men är egentligen rätt lame och kommer vara det töntingaste man kan ha ett halvår senare.

Inskriven och klar på socionomprogrammet pustar jag ut och förbannar värmen.
När jag skulle legitimera mig på skolan hittade jag inte mitt körkort; "Jag har ingen el hemma så jag ser ingenting så det ligger säkert där någonstans".
De både kvinnorna, mycket trevliga bör tilläggas, tittade förvånat på mig.
Det är det som är grejen med folk som inte känner mig, dom blir fortfarande förvånade över att jag lyckas få elen avstängd, tappa mobilen, snubbla omkull, hälla ut ett juicepaket över räkningarna, slå sönder möbler och sådana saker som jag gör på daglig basis
Hade dom sett min hysteriska tre minuters omklädnad i beckmörker, min panikpackning av träningskläder, min galopp genom skogen till vagnen på vilken jag gjorde ett mindre lyckat försök att sminka mig utan spegel och min språngmarsch, som skulle kunnar kvaliicera mig till EM i tresteg minst, ned ör hela husargatan så hade dom inte sett så förvånade ut. Icke!

                                                        

Dom har stängt av elen i min lägenhet. Efter ett något i sammanhanget överdimentionerat gråt breakdown åkte jag hem till mamma och pappa.
Nu hoppas jag att Göteborgs Energi tar sitt förnut till fånga, erkänner sitt misstag och ger mig strömmen åter så jag och mina kycklingfileér kan flytta hem imorgon dag.
Det är tråkigt att dom inte förstår hur beroende vi singlar i ensamhushåll är av våra tv-apparater.
Eller är det bara jag som har ett förhålland med Mr. Bildrör? Rätta mig om jag har fel.

Jag har dessutom och rent appropå märkt att jag mer och mer beteer mig underligt gammalt och kärringlikt.
Exempel; igår kväll, klockan halv tio låg jag och skulle sova (redan här ett utropstecken men jag går upp 05:00 så det är inte så odd som det låter) och blir mer och mer förbannad, jag jobbar liksom stegvis upp en ilska som närmast kommer att eskalera i att jag letar upp numret till störnings jouren, över att någon i mitt hus har "högljudd fest" en Tisdag, SÅ respektlöst!
Då inser jag att klockan inte ens slagit 22 än.