Varför tvåsamhet?

Frågan som jag har svårt att formulera men gjort ett gott försök, väcktes imorse när jag stod och borstade tänderna och tänkte: vad schysst det skulle vara med någon som lagade frukost till mig på morgonen. Tvättade halva tvätten, damsög halva lägenheten och diskade halva disken.
Och när man tänker så, då är man totalt ute och cyklar. Oftare och oftare kommer jag på mig själv med att längta efter ett förhållande bara för att få lite avlasntning i vardagen och slippa vara ensam på söndagskvällarna. Men det är ju inte rätt anledning. Då kan man utnyttja RUT-avdraget istället.
Kanske är ensamheten den stora boven i dramat och det är den växande rotlösheten i vårt samhälle som gör att vi verkar bli mer och mer relationsoritenterade. 
Jag talar emot min egen tidiga tanke när jag menar att ska man vara ihop ska det vara för att man är kär och inte kan leva utan varandra, inte för att det är rätt skönt att ha någon som köper nässpray när man ligger hemma och är sjuk eller som rensar avloppet när det är stopp. Jag skulle aldrig kunna tro att jag medvetet skulle bli ihop med någon för dessa sakerna, men undermedvetet är det väll ändå ensamheten vi försöker fly när vi blir kära i kärleken? När man bli så fäst vid tanken på att ha någon mitt emot sig vid middagsbordet att man helt enkelt sänker sina krav. Krav är också fel ord, då är vi inne på kravlistan och det är också en del i ledet av mitt resonemang,  istället ska jag uttrycka det att man lurar sig själv och justerar sina känslor.
Det har nog alla gjort någon gång. Och de flesta har nog blivit utsatta för att någon gör det mot en.
En känslomässigt jämställd relation som får en att må bra och som fungerar ska inte börja i en ovilja att vara ensam om kvällarna utan snarare börja i att man träffar på någon som får kokongerna i magen att bli till larver för att sedan explodera i kulörta vingslag.
Som ni kanske läst mellan raderna så är jag mycker skeptiskt till att leta efter en partner  och nog är det lätt att raljera över sin egen ensamhet och sedan gå och göra precis tvärteot.
Skriva in sin kravlista på en dejtingsajt och börja paniksöka bland alla rekommenderade matchningar.
Dock håller jag huvudet kallt, jag är inte där än, är du?

                                 

Kommentarer
Postat av: Singel

Kär i kärleken? Finns det egentligen något mer skamfullt i vårt samhälle än att inte ha en partner när man börjar uppnå en viss ålder. Att vara ensam (i kärleksrelationsbemärkelse). Det totala misslyckandet. Inte bara ur rent biologiskt-föröknings-perspektiv utan även för den sk. självkänslan. Att inte lyckas hitta någon att dela vardagen med. Som får en att känna sig hel. Komplett. Fulländad. Kan man känna det själv? Som singel? Alla som varit förälskade vet hur fantastisk man känner sig i nyförälskelsens rosa sken. Är jag bara någon i relation till någon annan?

Man brukar ju få höra att det finns någon för alla. Med tanke på alla märkliga människor det finns i världen så känns det ju inte som någon omöjlighet. Trots detta kan det där med att hitta sitt livs kärlek vara sjukt ångestframkallande och svårt. Ska det behöva sluta med att man blottlägger sin själ på en detingsajt som desperata medelålders män/kvinnor. Och funkar det? Eller intalar man sig själv att man är kär för att kunna lägga ner det eviga sökandet och ta bort skammen? Min poäng är inte att diskutera huruvida dejtingsajter är bra eller inte. Kärleken är komplicerad som den är, och samhällets krav gör inte det hela mindre svårt. Jag håller med dig om att man inte ska ha någon bara för att det är bekvämt (något som är sjukt vanligt och sorgligt). Tvåsamhet och "kärlek" till vilket pris? Kan man dra det så långt till att säga att kärleken till en partner är meningen med livet? Därav samhällets stora misslyckande-stämpel på den eviga singeln? Jag tror inte heller på att leta, men hur lätt är det alla gånger?

Du är smart och inspirerar!

2010-09-29 @ 22:24:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0