Att brinna. Inuti.

Varför är det så jobbigt att brinna? Att brinna för en åsikt, en ideologi eller helt enkelt en värdering?
Att ha åsikter och uttala dem med hög och tydligröst påstås vara något som uppmuntras och privilegeras men så ser det tyvärr inte ut. Att säga sin åsikt och stå för den är som ett livselexir för mig, och många med mig. Men frågan är om det är värt det, i längden?
Man kommer alltid bara den som blir spottad på, man kommer få ta smäll efter smäll, endel för sin ståndpunkt, men många kommer också att slå på punkter som ömmar just för att det är punkter som hör till det personligareviret.
Jag vill göra en skarp distinktion mellan åsikt och person.
När jag kritiserar en åsikt som någon hyser angående exempelvis en ideologisk fråga så betyder inte det att jag anser personen som hyser åsikten som mindre värd, dum eller enfaldig.
Om någon av mina vänner anser att all sjukvård bör privatiseras så diskuterar jag mer än gärna detta med honom eller henne, men inte utan att vi kan kramas, ta en öl och vara lika goda vänner för det.
Åsikter säger mycket om en människas identitet, det kan jag hålla med om, men i mångt och mycket säger det väldigt lite om personlighet eller beteende.
När jag ger sig in i en diskution, exempelvis i skolan, så hamnar det lätt i att de närvarande regarear över mitt sätt att likte en bulldozer ta mig fram och systematiskt försöka krossa motståndarens argument, likväl som att jag kan säga att jag håller med om vissa punkter och har jag inga belägg för mina argument påstår jag mig inte heller ha det.
Men det blir alltid fel. Jag missuppfattas så ofta. Jag anses för intolerant eller respektlös.
Att jag ser det på ett annat sätt betyder inte att jag har rätt, men jag har ett annat synsätt. Jag är hårdhudad när det kommer till politiskadiskutioner, men inte så hårdhudad när det kommer ner till att tolkas fel pga åsikter.
Det behöver inte handla om åsitkerna i sig utan om sättet jag för fram de. Att jag inte ger mig.
Varför jag är sådan vet jag inte.
Men jag brinner.
Och det har jag alltid gjort.
När man brinner så starkt för en fråga att man är beredd att med ord gå genom eld och vatten för att föra fram sin åsikt så stöter man på törnar. Man får skit. Och man kommer absolut inte vara den populäraste  i gänget. Man kommer bli skrattad åt, man kommer bli suckad åt, men kommer att bli hånad.
Jag menar inte att jag är ett offer, men ofta missuppfattad.
Kanske kan jag trösta mig med att jag sover lite godare om natten när jag vet att jag aldrig kan bli del av den tysta, kollektiva massan eftersom jag inte håller käften.
Och någonstans måste jag rannsaka mig själv och fråga mig vad som är mest värt; att bli sedd som någon annan än vad man är eller att våga stå upp för sin åsikt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0