Övergångsobjektet sambon.

Jag fullkomligt spottar ur mig blogg inlägg. Inte. Läsarna fullkomligt kastas in på bloggen. Inte.
Tänkte iallfall passa på att dela med mig av en tanke som slog mig idag, ni är fria att själva bedömma om den är relevant eller inte eller helt enkelt sjuk.


Jag har ju under de senaste typ 2 åren uppmärksammas hur människor i min omgivning fullkomligt slänger sig in i galet seriösa förhållanden, blir sambos och låter detta ta upp hela deras fritid (läs liv). Nej, jag syftar inte på någon särskild utan snarare ett fenomen. Kanske en känsla. Eller upplevelse.
Ja, mitt syfte är iallfall inte att vara bitter singel, det är därför jag är så noga med mina förklaringar och slingringar.
Hur som helst. Många människor i 20-25 års åldern blir plötsligt, från att ha varit singlar eller bara allmänt påhittiga, alleldes som förbytta och pratar mer om sin pojkväns nya bil än vad som händer i helgen. Ja, om inte helgen innehåller svärföräldrar, barnkalas eller en romantiskresa till någon gammal äcklig släktstuga på landet förståss där man kan ligga eller bli räddad från spindlar av sin stora starka räddare i nöden. Ibland sitter jag och lyssnar på brudar, ja sorry to say men det är mest brudar, som har så fruktansvärt tråkiga samtal om sina pojkvänner att jag får lust att läsa sportdelen, då bör tilläggas att jag älskar att tjuvlyssna och hatar att läsa om sport. De pratar med om sin kille än sig själva. Kom igen!
Cyniskt? Möjligen en aning, men det är inte det jag vill komma fram till.
Hela existensen blir för många helt plötsligt "jag och min sambo". Ett vi utan dess like. Ett eget ekosystem soffan-sängen-köket-jobbet, en symbios mellan han och henne. 
I  mina ögon har detta hitills verkar bero på någon slags total stressfaktor att om jag inte blir ihop, blir sambo och börjar göra tråkiga "vi"-saker hela tiden så kommer jag aldrig får göra det. Hitills har jag väll sett det så iallfall. Att det handlar om hetsen att bli vuxen.
Men idag, med viss inspiration från kurslitteratuten jag läser just nu, kom jag på det!

Övergångobjekt mina vänner. Många av er är bara övergångsobjekt, om än viktiga och konsistenta.
För enligt forskare är övergångsobjekt lika viktiga för ungdomar och unga vuxna som barn. När barnet ska lära sig att vara självständig och inte klänga på mamma eller pappa, sova själv eller börja på dagis så är en nalle ett fenomenalt övergångsobjekt. När en ung kvinna eller man ska separera från ett helt liv omhuldat av föräldrarna så är en sambo det ultimata.
Nalle-sambo, sambo-nalle.
Det fina i kråksången är inte att en sambo inte skulle fylla samma viktiga funktion som nallen, det gör den med råge, utan snarare: vad händer sen?

Tänk er ett litet barn som har en nalle. Världens finaste nalle. Nallen ska sitta med vid bordet och ha en egen tallrik och äta små bitar av morötter och nallen ska vara med på dagis och få egna julklappar och ha kaffekalas och nallen får alldeles kala fläckar för att barnet gosar så frekvent på nallen. Nallen är hela världen för barnet.
Ett tag.
Men sedan kommer det en tid, och det är inte utan att det värkar lite i hjärtetrakten när jag nu måste ta tillfället i akt att måla fan på väggen hemma hos er som just nu är i samboextas, då nallen inte är så jävla kul längre.
Den kanske får en plats i sängen om den har tur, men förpassas nog oftast till någon dammig garderob eller fuktigt källarförråd och barnet har insett att nallen är inte speciellt rolig att hänga med. Inte alls faktiskt i jämförelse med allt annat.

Det jag vill komma fram till är att nallefasen och sambofasen är övergående. Medans ni jobbar vidare med era utveckningsprocesser med hjälp av övergångsobjekt rullar jag tummarna och väntar.
Eller så skapar jag mina egna övergångsobjekt i form av cynism, bitterhet, ego och Oskar Linnros.

                                


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0