Mellan tio och sjuttio

Igår läste jag i en "självhjälpsbok". En amerikansk kvinna som skrivit en bok om flörtande och kärlek typ. Det var väldigt intressant. Dessutom var den av mycket varierande kvalitet.
I kapitlet om att "sända ut signalen" eller hur det nu var så stod det att man ska ha en glänsande hårman att locka med. Ehh...check, men det är ju inte direkt på att killarna kastar sig över mig för att jag har långt glansigt hår? Och, innan ni skrattar åt mig vill jag förtydliga att jag faktiskt inte läste för att jag skulle lära mig att flirta.
Kanske borde jag testa att läsa "The Game" istället? Fast just det, det är ju bara på oss dumma brudar det funkar att säga elaka saker och få oss att sära.

Hur som helst. Det som var mest intressant i boken tyckte jag var den psykologiska och sociologiska aspekten på att få ett "Nej".
Hon menade att nej har varit ett laddat ord under hela vårt liv. Som små barn står nejet mellan oss och den nyfunna friheten, som tonåring står nejet mellan oss och nya spännande upplevelser. Som vuxna spelar det inte så stor roll vad nejet står för eftersom vi redan lärt oss att fasa ordet. Dessutom är det inte ovanligt att vi står tillbaka just för rädslan att få ett nej.
Upplevelsen är ofta sådan att det inte spelar så stor roll för oss varför en person säger nej eftersom vi tenderar att fokusera så mycket på de där tre bokstäverna av helheten!
Hon exemplifierade med en kvinna som var på en bar och gick fram till en man för att fråga om hon fick bjuda på en öl. Han sa "NEJ tack, jag ska köra bil hem och dessutom ska jag snart iväg för att hämta mina föräldrar på flygplatsen". Då blev hon förkrossad, tänkte bara på nejet och att han tyckte att hon var ful eller otrevlig.
I själva verket, menade psykologen och författaren, så tackade mannen nej till ölen men inte till en pratstund eller en öl en annan dag.
Personligen tror jag att det också handlar om, och jag kan bara tala utifrån oss tjejer eftersom jag alrig varit kille, att vi så lätt hetsar upp varandra att inte ge en kille en chans efter den första. Som att den där egen peppen liksom blivit lite för hård och toleransnivån är lika med noll.
Kanske känner ni inte igen er, kanske gör ni det? Jag tycker att det är så på många sätt.

En tredje väldigt intressant sak som hon tog upp är vad hon kallade ABCD-modellen.
Där drog hon ett exempel om ett förhållande där tjejen gjort slut för att hon inte kände gnistan mellan henne och hennes kille. Han hade inte heller känt den utan var mer ihop med henne i brist på annat vilket han var medveten om under förhållandet, MEN när hon hade gjort slut så började han anklaga sig själv för att ha varit fel. Var han för tråkig? Var han för lat? Han ringde henne och frågade men hon förnekade detta.
Händelsen,själva brytet är A och hans tankar om varför är C.
Det är B som är det intressanta! B hos honom var en massa övergivenhets känslor, han kände ensamhet och var beredd att hänga kvar vid det dåliga förhållandet för att slippa vara ensam och därför kritiserade han själv för olika saker som han kunde gjort bättre.
Detta B representerar vår ständigt pågående inre monolog där de flesta är väldigt hårda och kritiska mot sig själva. Monologen formas genom olika saker vi går igenom, olika erfarenheter i livet och hur vi upplever att andra ser oss. Psykologen lärde honom att istället ändra sin B till att tänka att hon faktiskt gjorde honom en tjänst. Han var inte kär och istället för att slösa mer tid på henne lät hon honom gå och han fick chans att möta någon annan som det var meningen att han skulle vara med.
Låter luddigt, men jag hoppas ni fattar galoppen. Det handlar om att ändra på B för att på ett C i propotion och för att inte må sämre än vad som behövs.

Det kan ju låta så oerhört löjligt när man sätter allt i relation till förhållanden och sökandet efter ett förhållande MEN jag tror att det hon skriver, som jag tagit upp här är saker som faktiskt hjälper en på alla plan i livet. Inte bara om man är amerikan på desperat jakt efter giftasmaterial. Osäkt börjar jag tänka på den där avsnittet i "Sex and the city" när Charlotte släpar med sig Carrie på en föreläsning av en kvinna som jobbar med att man ska hitta någon genom att använda affirmationer typ : "Jag är värd att älskas" osv. Ganska töntigt. Eh,ja!
Framför allt att inte vara så jävla rädd för besvikelser och nederlag.

Författarinnan till boken jag läste i skrev också att många människor är sin egen värsta fiende, just genom den där inre monologen som hela tiden talar om för oss att vi inte duger. Dessutom är vi många som är så förbannat duktiga på att säkra upp genom att göra ner oss själva för att inte bli besvikna, oavsett om det gäller någon man är intresserad av, ett jobb, en befodring, en lägenhet eller vad som helst som man inte kan kontrollera utgången av.