Mellan tio och sjuttio

Jag vill varna känsliga läsare och sånna som lätt tar illa upp, speciellt alla som är i stadiga förhållanden eller någon gång sagt till mig att jag ska upskatta att vara singel/ensamstående.
Läs inte.

Efter att jag var tvungen att "trycka i" ruta för ensamstående på undersökningen från universitet så har jag funderat lite på vad det egentligen är som är så jobbigt med ordet "ensamstående".
Det är något med ordet som klingar så illa i mina öron.
Kanske för att jag har svårt att definiera mig själv som "ensamstående", för nog är jag singel och visst bor jag alena men jag står faktiskt inte ensam. Det skulle jag inte påstå.
Trots att jag vet med mig att jag inte står ensam är det ändå något som gör mig aningens melankolisk när jag ska beskriva mig själv som ensamstående.
Jag har börjat fundera i banor som att jag faktiskt måste börja acceptera etiketten eftersom jag har på känn att jag kommer att förbli just "ensamstående" i en ganska lång tid framöver. Kanske föralltid, vem vet?
Det är konstigt men när jag är i ett förhållande kan jag inte se mig själv som singel och när jag är singel har jag svårt att se mig själv i ett förhållande.
Kanske beror det på att jag aldrig har varit helt och gull en inbiten singel eller en stadgad partner utan alltid slungats mellan lägren med jämna mellanrum.
Just nu är jag så trött på hela grejen att jag automatiskt definierar alla par som tråkiga och jag vill kräkas på deras sammanflätade händer på spårvagnen.
Jag vet inte om det är så mycket att jag är avundsjuk på just ett förhållande som att jag hatar att vara på andra sidan planket.
Det värsta med att vara singel är trots allt inte att ha filmkväll med sig själv, ligga och trycka sig mot väggen för att få lite värme på natten eller laga söndagsmiddagar som man lika gärna skulle kunna ta intervenöst som framför teven utan det värsta är att man ALLTID måste vara så jävla glad.
Så fort man gnäller över att man är singel så ska folk komma med den där jävla "det kommer när man minst anar det" och den ska folk dra sin lyckliga historia.
Jag skiter i det!
Jag är ändå bitter.
Jag har också varit som ni, kärleken har knockat mig när jag minst anat det och sedan lämnat tillbaka mig.
Öppet köp?
Jag vill inte ha någon pojkvän i största allmänhet, jag gillar att kolla på teve själv hur tragiskt det än må låta men jag hatar att man inte får klaga och jag hatar att vara på andra sidan.
Better used.
Ja, jag är bitter. Acceptera det! Jag är bitter i många andra avseenden och det får man vara men när det gäller att vara singel ska man ut och knulla fittan av sig och vara så jävla glad över att man kan göra det.
Vem fan vill det? Inte jag iaf. Jag vill bara bli accepterad som en bitterfitta i största allmänhet.
Tack för mig.