Mellan tio och sjuttio

Varför går ränderna aldrig ur? Varför glömmer man aldrig? Varför låter man sig påminnas om tiderna som flytt? Varför gör det ont när det inte borde? Varför saknar man? Varför slutar man aldrig hoppas? Varför är man inte så rationell som man borde? Varför bleknar inte minnen? Varför låter man sig själv luras att det var bättre förr? Varför är det så förbannat svårt att skrapa upp sig själv och tagga vidare? Varför slutar man aldrig terroriseras av dåtiden? Varför, varför, varför? Jag borde veta. Jag borde ha en bachelor på ämnet. Men jag är precis lika förvirrad som alla ni andra. För ingen verkar ha svaret på varför och ingen verkar heller veta hur.

Nej, får väll fortsätta lyssna på franskaballader med piano och dricka te tills jag hittar svaret eller värker ut mina frågor.