Sensationsjournalistiken är som Beck IRL.
Sensationsjournalistiken når ständigt nya höjder. Och vi läser. Naturligtvis. Men jag är ytterst skeptiskt mot hur mycket man egentligen ska vara och rota i detaljer och personalia efter ett mord.
Det måste vara fruktansvärt att ha förlorat en närstående och behöva, varje gång man sticker näsan utanför dörren, mötas av personens bild på löpsedlarna och förstasidorna, eller ständigt läsa nya beskrivningar av hur eller vem ens anhörig var eller spekulationer i dennes personligaförhållanden.
Idag tyckte jag Aftonbladet tog priset. De har gjort någon slags bildrepotage med karta och beskrivningar där överskriften på det hela är "Aftonbladet åkte sama väg som Elin".
Vad ska det vara bra för? Människor åker den vägen varje dag. Är det verklgien intressant eller relevant att åka runt och fota spårvagnshållplatser?
Det hela verkar, i mina ögon, ha utvecklats till en Beck-film i verkligheten.
Jag tycker det är absurt. Absurt och repektlöst. Jag blir verkligen illamående av det där.
Den enes död är den andres död har aldrig varit klarare.
Det måste vara fruktansvärt att ha förlorat en närstående och behöva, varje gång man sticker näsan utanför dörren, mötas av personens bild på löpsedlarna och förstasidorna, eller ständigt läsa nya beskrivningar av hur eller vem ens anhörig var eller spekulationer i dennes personligaförhållanden.
Idag tyckte jag Aftonbladet tog priset. De har gjort någon slags bildrepotage med karta och beskrivningar där överskriften på det hela är "Aftonbladet åkte sama väg som Elin".
Vad ska det vara bra för? Människor åker den vägen varje dag. Är det verklgien intressant eller relevant att åka runt och fota spårvagnshållplatser?
Det hela verkar, i mina ögon, ha utvecklats till en Beck-film i verkligheten.
Jag tycker det är absurt. Absurt och repektlöst. Jag blir verkligen illamående av det där.
Den enes död är den andres död har aldrig varit klarare.
Kommentarer
Trackback
