Mellan tio och sjuttio

Så blev det juldag iår igen.
Jag har just varit ute och promenerat med familjen i skitväder och sitter här med blöta byxor. Det regnar typ småspik och det är inte skönt att promenera på halkigt underlag samtidigt som det känns som man blir mulad med en yantramatta.

I min stilla eftertänksamhet, så här på dagen efter dopparedagen, började jag undra varför jag ständigt är så sent ute med allting. Idag är det juldag och vem skulle gått till systemet innan jul för att eventuellt gå ut idag?
Jo det var ju jag men det prioriterades bort alternativt glömts bort eftersom jag jobbat med att ta hand om dom som gått ut de senaste två jularna. This year, the table has turn och fröken Hanna hann inte riktgit med va.
Sedan är det ju det där med hur en annan resonerar, innan jul tänker man; åh vad mysigt med familjen hela julen. Dagen efter julafton börjar man känna en såpass stor lust att gå ut och svänga de lurviga att det är näst intill olidligt.

Idag är det minnes konsert för JR.Eric på Musikens hus och massor av artister som jag gillar ska spela, detta har jag vetat om i en dryg månad. Vem har köpt biljett? Ja, inte är det jag iallafall.
Så nu står jag i valet och kvalet mellan att förtränga evenemanget och se det som en bal på slottet eller att hoppas på att det finns biljetter kvar i dörrn och åka dit kl 21 och hänga på låset.
Nog är det ett I-lands problem. Nog.
Och nog gör min beslutsånger det inte bättre.



                                         
                                                                                                                        RIP